Om boken: 1913 / Richard Stetton stannade vid första svängen in på huvudgatan, upplyst av månens svaga sken, tittade höger, vänster. Allt han sett den senaste timmen gjorde honom att han kommer att ångra mer än en gång att han kom till Fazilika; han förbannade den giriga ungdomliga nyfikenheten som hade fört honom hit Diken fulla av blod. turkarnas galna ögon, som frossade i seger, som slog män, kvinnor och barn, tömde sina fickor, rånade deras hus; den patetiska fegheten hos en liten garnison som var skyldig att skydda staden och dess invånare. Allt detta fyllde Stetton med växande avsky och väckte i honom en passionerad lust att springa, att springa så långt som möjligt från synen och ljuden av denna fruktansvärda natt. Han stod, omgiven på alla sidor av den plundrade stadens fruktansvärda vrål , och undrade åt vilket håll jag skulle vända, när jag plötsligt blev förvånad och skrämd av nya ljud; växande, blockerade de snart alla andra ljud runt omkring. Det var klockans surrande, dess vilda, kaotiska takter tycktes eka de rop av lidande och förtvivlan som rusade över gatorna från ände till ände av staden..